Risbros Settrar

Råttfobi

Det är lika bra att jag erkänner det med en gång. Så länge jag kan minnas har jag känt en enorm skräck för råttor; stora som små.

För att bli botad från en fobi måste man naturligtvis utsätta sig för obehaget på ett eller annat sätt. För mig har det dock varit otänkbart att ta itu med saken, så jag har låtit det bero.

Men min irländska settervalp Amber hade uppenbarligen en annan plan. Hon verkade redan från början vara i maskopi med grannens katt Simba som tog livet av åtskilliga små råttor, möss och sorkar som hon sedan la på olika ställen i och omkring deras trädgård.

Snabbt som vinden sprang sedan Amber och snodde åt sig ett gnagarlik som hon stolt slängde framför mina fötter. Inte sällan hände det när jag satt på trappan och åt lunch.

En eftermiddag när jag hade huvudvärk bestämde jag mig för att ta en liten tupplur. Jag ropade på Amber, gick in i huset, lade mig på sängen och blundade. Ungefär samtidigt gjorde min fyrbenta vän mig sällskap. Jag kände hur hon lutade sig över mig innan hon lade sig vid mina fötter, men jag var för trött för att öppna ögonen. Så somnade vi.

En halvtimme senare vaknade jag. Huvudvärken hade släppt och jag kände mig behagligt utvilad. Jag öppnade ögonen och där, på min fina vita spetskudde, stirrade ett par ytterst obehagliga (visserligen döda, men ändå) RÅTTÖGON rätt på mig!!

Aldrig har jag väl flugit ur sängen så snabbt. Mitt skrik gjorde att Amber anade att fara var å färde. Tydligen hade matte inte alls uppskattat den fina gåvan.

Hundrackar´n snodde åt sig råttan fortare än kvickt och sedan följde en våldsam jakt genom huset. Mitt hjärta arbetade på högtryck när jag slängde mig över valpen och tvingade råtteländet ur munnen på henne. Sedan hämtade jag en spade, plockade upp råttan och slängde den i sopptunnan. Snabbt in i sovrummet igen. Jag rafsade åt mig lakanen. In med dem i tvättmaskinen. Inga råttbaciller i mitt hus inte!

Det tog ett bra tag innan jag lugnat ner mig. Tankarna for in och ut ur huvudet om och om igen: Tänk att jag legat kind mot kind med ett råttkadaver!!!

Amber tittade nöjt på mig, som om hon tänkte: "Där fick hon allt, den där nya matten. Nu har hon mött sin värsta skräck. Hi hi. Så nu borde väl ändå den där löjliga gnagarfobin släppa taget om den stackars människan?"

Om jag är botad? Tveksamt. Men en sak är klar: jag har en hund som drog sitt strå till stacken för att jag skulle möta en inre demon och därigenom ha möjlighet att bli fri...

 

Bonnie - mattes lydiga hund

Den som någon gång haft en liten söt hundvalp vet att man stundtals har fullt upp med att avstyra diverse sattyg. Med andra ord: det kan vara nödvändigt att ha ögon i nacken för att slippa få soffan eller mattorna sönderbitna.

Trots en viss erfarenhet och därmed medvetenhet om detta beslöt jag mig en kväll för att smyga ut till mina hästar när hundarna låg och sov. I vanliga fall brukade jyckarna få följa med ut, men nu kände jag för att vara "hundfri" en liten stund och ägna hästarna min odelade uppmärksamhet.

Det var tyst i huset när jag stängde dörren om mig, men jag hade bara varit ute en kvart när jag började få onda aningar. Kanske var det inte så smart att lämna valpen utan uppsikt? Jag slog bort tanken - för visst hade hon sussat gott när jag lämnat huset? Men man kunde ju aldrig veta. Jag beslöt mig för att gå in och kolla läget.

Väl inne i huset möttes jag av en i högsta grad vaken settervalp som glatt kom emot mig med något odefinierbart i munnen. Efter en närmare titt såg jag att det var resterna av en bok. Jag suckade djupt. Vad hade hon valt ur bokhyllan den här gången...?

Jag studerade de stackars halvuppätna sidorna och min blick  föll på det som tycktes vara bokens titelblad: Min hund - en lydig hund.